Med spänning väntar jag på att få gå in på scenen och spela min finalkonsert i Danska Radions konsertsal……….

Klockan är åtta på kvällen den 28 februari 1975 och jag är kvalificerad för final i den Nordiska Gitarrtävlingen i Köpenhamn. Det känns fånigt att tävla i musik, men min gitarrlärare professor Per-Olof Johnson på Musikhögskolan i Malmö, har tjatat på mig att ställa upp. Så varför inte, det blir säkert en nyttig erfarenhet.

Tävlingen har föregåtts av en lång process. Många timmars övning och en inspelning i studio 2 på Sveriges Radio i Malmö. Inspelningen gjordes, som föreskrivits, utan klipp och redigering och skickades sedan för bedömning till juryns medlemmar: Karl Scheit, Alexander Lagoya och George Malcolm. Juryn gillade mitt spel, så tillsammans med åtta andra gitarrister från hela norden, gick jag vidare till semifinal på Odd Fellow Palais i Köpenhamn.

Efter avslutad semifinal den 27 februari, var det mottagning på Rådhuset i Köpenhamn.
Danmarks kulturminister kungjorde då vilka som är i final och det blev en smärre chock när jag fick höra att jag är en av finalisterna. Jag kände mig dåligt förberedd och rusade genast tillbaka till hotellet för att öva. Större delen av natten gick åt till att putsa på finalkonsertens program.

Nu gör jag entré och tar de första stegen in på Danska Radions konsertscen.
Det är en stor scen. Det är säkert 25 meter fram till stolen där jag skall sitta. Halvvägs upptäcker jag till min förskräckelse att det saknas en fotpall ! Utan fotpall går det inte att spela och jag har ingen fotpall med mig. Tankarna far blixtsnabbt och det enda jag kan göra är att vända och gå ut igen.
Det går ett sus genom de sexhundra i publiken och applåden tonar bort i ett perfekt diminuendo.
TV och radioinspelningen liksom bara stannar av.

Bakom scen möts jag av producenten som undrar vad jag sysslar med. Jag förklarar, hon springer iväg och är strax tillbaka med Lars Triers fotpall. Lars Trier är också finalist och spelar sin konsert efter mig. Tack snälla Lars Trier för att du lånar ut Din fotpall!

Jag gör nu åter entré och håller fotpallen högt. Publiken tycks förstå vad som hade fattats mig och applåderar och halvskrattar. Kanske lättar det här upp hela stämningen. Jag spelar konserten, vinner tävlingen och det blir fest hela natten i Köpenhamn!

Väl Hemma i Malmö, intervjuas jag av Sydsvenska Dagbladets Carl-Håkan Larsén. Intervjun publiceras i Sydsvenskan och en bit in i intervjun skriver Larsén om incidenten med fotpallen. Det är bara det att plötsligt har fotpallen blivit en fotboll ! Ett tryckfel har smugit sig in och jag kan framför mig se mig själv göra entré, dribblande en fotboll !
Det hade varit sensationellt!

Efter den 28 februari 1975 är jag alltid noga med att trippelkolla att alla mina tillbehör är med.