Det förlösande asgarvet

Vilken lyx! Rikskonserters producent hämtade mig med bil utanför min bostad på gamla väster i Malmö. Hon var hårt sminkad och i bilen på väg till spelningen frågade hon mig lite provocerande; ”är inte det där med klassik gitarr, egentligen förfärligt tråkigt?”.

Jag kommer inte ihåg om jag svarade eller vad jag i så fall svarade. Särskilt uppmuntrande och inspirerande var det i alla fall inte. Jag satt ju bara där med min gitarr och tänkte på min musik, som jag älskade och längtade efter att få spela.

När vi så småningom kom fram till spelplatsen, visade det sig att situationen var lite speciell. Jag skulle underhålla ett gäng konsertarrangörer, som på Rikskonserters initiativ var på konferens och nu hade paus. Men då konserten ägde rum på ett servicecenter, tyckte producenten att det vore väl fiffigt om jag på samma gång kunde underhålla gamlingarna som bodde på servicecentret.

Jag hade inget val, det blev som det blev. Konferensdeltagarna satt till vänster och gamlingarna satt till höger. Jag fick problem. Det blev svårt att veta hur jag skulle bete mig. Jag gjorde så gott jag kunde och försökte att på en och samma gång vända mig till båda, de så kallade ”målgrupperna”.

Jag presenterade min musik tydligt, med huvudet högt och vänt på två håll samtidigt och jag spelade så starkt, snabbt och övertygande som jag någonsin kunde.
Det var utan att överdriva en ansträngd och spänd situation, som jag jobbade hårt på att försöka ta mig ur.

Men plötsligt, som en skänk från ovan, höjer en man sin röst. Det är en av de äldre, en lång, skranglig man, sittande i det främsta ledet. Han säger högt, på bred skånska:
”Å va fint, han har skaffat nya skor sen sist”!

Det var förlösande. Rummet fylldes av ett kollektivt asgarv, som tedde sig som en slags jätteutandning och när jätteutandningen lagt sig, infann sig en helt ny känsla för mitt musicerande. Jag lyckades till sist ro allt i hamn på ett tillfredställande sätt.

Men vad var det egentligen som hände? Jo, den gamle mannen kände helt enkelt igen mig från en konsert några år tidigare, medan jag i min ungdomliga självupptagenhet, helt glömt bort att jag faktiskt varit där. Jodå, skorna var nya!

Så, underskatta inte din publik. Tänk på vad du har på fötterna!