Gunnar Spjuth

Pilgrimsfärd till Andalusien


I maj 2006 åkte Gunnar Spjuth och Claes Ottelid med hela gitarrklassen vid Musikhögskolan i Malmö till Sevilla i Spanien.

I huvudet på en gitarrist hägrar nog alltid Spanien. Därför blir en spanienresa förr eller senare alltid av. Musikhögskolans gitarrister besökte första gången Spanien 1996. Då stod Granada och Madrid på programmet. När nu Gunnar Spjuth, 10 år senare, åter kom med idéen om en resa, så blev av flera skäl Sevilla ett naturligt mål. Att arrangera och leda en studieresa med 15 studenter är ingen uppgift för en ensam person, så Gunnar Spjuths kollega Claes Ottelid var genast med på noterna. Claes, i grunden klassisk gitarrist men också en duktig flamencospelare, gav idén om att besöka Sevilla som utan tvekan är Spaniens flamencocentrum.

Det stod nu klart att vi ville göra en studieresa där både den klassiska gitarren och flamencon fanns på programmet. Intresset bland studenterna var förstås hundraprocentigt så nu var det dags för planering och finansiering. Musikhögskolan förhöll sig mycket uppmuntrande till vårt initiativ. Man engagerade sig i planeringen och hjälpte oss att gå vidare. En budgetram kunde skönjas: Musikhögskolan skulle skjuta till en del, studenterna skulle få betala en del ur egen ficka och en del skulle vi få söka externt. Vi kände till Skånska Sparbanksstiftelsens resoluta stöd till kulturen i regionen och närmade oss dem med en ansökan som inte bara beviljades, utan snabbehandlades för att pengarna skulle vara tillgängliga före resan! Därmed var projektet ekonomiskt i hamn.

För att nu få kontakt med rätt personer och institutioner i Sevilla, tog vi hjälp utifrån. Gitarristen Sven Lundestad från Oslo som för några år sedan besökte Sevilla, gav oss kontakten med gitarrprofessor Antonio Duro vid ”Conservatorio superiór de música Manuel Castillo”. Antonio Duro var mycket positiv och tillmötesgående och arrangerade genast allt som hade med vårt besök på hans institution att skaffa och förmedlade dessutom kontakten med gitarrbyggaren Arnoldo García, för vi hade på ett tidigt stadium bestämt att försöka få med ett besök hos en spansk byggare. För att etablera flamencokontakter fick vi hjälp av den danske flamencospecialisten Jens Viggo Fjord.

Efter 100-tals små detaljer av planering lämnade vi Malmö för Malaga måndagen den 15 maj. Det var ett trött men förväntansfullt gäng på 17 personer som mötte upp på morgonen i Malmö kl. 04,00 och sovande eller halvsovande landade vi på Malaga flygplats 7 timmar senare. Malaga är Skandinavernas port till Andalusien därför valde vi flyget dit, här fanns också gitarrbyggaren Arnoldo Garcia. Malaga är en spansk stad som man normalt passerar men här finns i centrum en alldeles speciell charm. Arkitektur med mycket Jugend, långa avenyer med palmprydda mittenstråk, den grandiosa katedralen från 1500-talet och naturligtvis medelhavet. Några av oss förstod snart att detta var enda tillfället till ett dopp i detta sköna hav och så skedde också.

Måndagskvällen var alltså vikt för besök hos gitarrbyggaren Arnoldo García, som har hem och verkstad i utkanten av Malaga. Vi hade kunskapat om lokalbussförbindelserna och vid 19-tiden anlände de sjutton till det trevliga radhuset, där vi fick ett varmt mottagande. Vi trängde in oss hans verkstad där han, omgiven av halvfärdiga gitarrer och lutor, på god engelska berättade om sitt byggande. Han visade sig vara en person som beslutat att dra nytta av all den vetenskapliga kunskap som efterhand framforskats inom de fysikens områden som på olika sätt har bäring på en instrumentbyggares beslut på vägen mot ett färdigt instrument. När han entusiastiskt ledsagade oss genom diagram, kurvor och fysikaliska principer var det inte alltid lätt att hänga med, men i förbifarten fick vi flera intressanta fakta med oss att fundera på. T.ex. var det en nyhet för oss att inte bara strängar utan även trästycken har nodpunkter, vilket Arnoldo demonstrerade med knackningar på ett blivande gitarr lock.

García passade på att avfärda en populär myt om Torres; Det anses ju att det faktum att hans gitarrer ser väldigt olika ut är ett tecken på att han "ständigt experimenterade". Arnoldo menade tvärtom att det var hans djupa kunskaper om träet som gjorde att han anpassade sitt bygge efter det material han hade att arbeta med! En annan iakttagelse gällde strängar: att en sträng töjs är ju en så vardaglig sak för en gitarrist att man inte reflekterar närmare över saken, men att en diskantsträng till följd av detta med tiden bara har 60 - 70 % av sin ursprungliga tjocklek var en nyhet. García menade att eftersom en sträng, oavsett hårdhet, är konstruerad för att ligga när sin bristningsgräns vid sin avsedda tonhöjd, bör man aldrig stämma den högre, t.ex. för att påskynda en töjnings process. Vi fick på kort tid en hel del att tänka på.

Det blev så småningom dags att prova ett par av Arnoldos gitarrer. Han hade två nybyggda instrument hemma: en med granlock och en med cederlock. Vi förflyttade oss till ett litet spelrum där de flesta av oss fick tillfälle att bekanta oss med de två instrumenten. Välbyggda och välklingande, tveklöst, men utan att skilja ut sig märkbart från andra spanska byggare, tyckte nog de flesta. Det instrument som skulle väcka mest intresse visade sig vara den ”Sorgitarr” som García byggt till Antonio Duro och som vi fick en hastig bekantskap med ett par dagar senare, i Sevilla.

Efter natt på hotell och frukost på café i Malaga gav vi oss nu på tisdagsförmiddagen av med tåg mot Sevilla. Resan tog inte mer än 2,5 tim. och tåget var bekvämt med air condition. Det var som en chock och att sticka huvudet i en säck när vi anlände Sevilla central, temperaturen var fantastiska 35 grader och mycket varmt för årstiden. Vårt hotell i Sevilla ”Hotel Murillo” var en pärla. Beläget mitt i Santa Cruz med gångavstånd till katedralen med klocktornet ”La Giralda” och kungapalatset ”Real Alcácar”. En av studenterna beskrev ankomsten till Sevilla så här: ”Överallt var det apelsinträd med frukt, keramik i alla färger, stora blomsterträd och unika byggnader. Santa Cruz, som kvarteret heter där vi bor, ligger i den gamla stadsdelen, och alla husen ligger tätt inpå varandra. Det är som att gå runt i en labyrint, fylld av färger, barer, caféer, restauranter, det var alltid något som fångade ögat” Ja en sån hus labyrint var det, att Gunnar Spjuth ensam på väg hem en kväll från flamencoklubben ”La Carboneria”, tvingades begära poliseskort för att finna tillbaka till hotellet.

På tisdagskvällen hade vi vidtalat Jens Viggo Fjord, den danske flamencogitarristen och flamencologen som mer eller mindre bosatt sig i Sevilla, att besöka oss på hotellet. Det var ju han som förmedlat kontakten med flamencoskolan ” Fundación Cristina Heeren de Arte Flamenco”. Han berättade om undervisningsmetoderna och – inte minst viktigt – mentalitet och attityder i Spanien i allmänhet och inom flamencon i synnerhet. Han påpekade t.ex. att man i allmänhet kunde räkna med att bli tagen på mindre allvar om man går klädd i shorts. Ett budskap som mottogs med blandade känslor med tanke på den pågående värmeböljan i Sevilla. Vi fick ett par matnyttiga tips när det gällde skivaffärer för flamenco, i synnerhet ”Compás Sur” på Cuesta del Rosario, och ställen där man kunde höra flamenco live. Senare ledsagade han oss till ett av dessa ställen; ”la Carbonería” beläget på hanterligt avstånd från hotellet, med fritt inträde och två scener i de luftiga lokalerna, varav den ena speciellt reserverad för flamenco av god kvalitet. Intressant var att man trots en ganska stor lokal avstod från förstärkning vilket, trots de problem det innebär, onekligen accentuerar livekänslan. ”La Carbonería” blev något av ett stamställe för en del av oss under de fyra intensiva dagarna.

Onsdag morgon var det alltså dags för besöket på flamencoskolan " Fundación Cristina Heeren de Arte Flamenco" en utbildning med starkt internationell prägel, vad studenterna anbelangar - lärarna är förstås 100 % spanska, för att inte säga andalusiska, och undervisningsspråket spanska. Jens Viggo hade uppmanat oss att inte i flamencosammanhang förvänta oss nordeuropeisk punktlighet och systematik, utan vara flexibla och anpassa oss till vad ögonblicket erbjöd. Och visst upplevde man ett avspänt förhållande till klocka och lokalproblem, men i det stora hela visade sig det minutiösa schema som vi på förhand hade utarbetat för att i tre grupper kunna röra oss mellan olika lektioner, att fungera. Man jobbar här med de tre kärnämnena gitarr, sång och dans var för sig, och i kombination, och studenterna blir vid början av sin vistelse placerad i en av tre nivåer. All undervisning bedrivs som gemensamma 90-minuters lektioner där det är meningen att man lär även av varandra. Man är med andra ord kanske bara aktiv i 10 -20 minuter under en sådan lektion, men det är inget en-gång-veckan-upplägg; man har lektion varje dag i de ämnen som ingår i ens kurs. Ett par ämnen utmärks av lite "svettigare" metod; dansen, där deltagarna jobbar oavbrutet och ämnet compás. Compás är spanskans ord för takt, men i flamencon betecknar det läran om de rytmiska mönster som är specifika här. Den lektion vi besökte utgick från gitarrens rytmer och rasgueados. Läraren använde metronom, förstärkt via stereoanläggningen och spelade tillsammans med tre-fyra studenter olika rytmer med olika fingersättningar och instruerade under lektionens gång. Det slående med metoden var att studenterna fick ett oerhört effektivt övningspass, samtidigt som de lärde sig att öva. Som pedagog fick man verkligen en idé med sig här. Det är inte svårt att föreställa sig många applikationer av samma metod!

I kontrast till det metodiska gitarrövandet på compáslektionen fick vi sedan uppleva åtskilligt musicerande av hög kvalitet. En sång/gitarrlektion, uppenbarligen på den högre nivån uppehöll sig, om jag minns rätt, vid Alegrías, flamenco i dur, från Cádiz. Sångaren Antonio Saavedra, gitarristen Eduardo Rebollar och ett tiotal studenter närvarade och rummet fylldes av härlig flamenco, där olika gitarrister alternerade tillsammans med Antonio.

Litet senare fick vi uppleva en välkänd sångares undervisning; det var José "el de la Tomasa" infödd sevillano som undervisade en verkligt brokig grupp i "Mineras" en fandangobaserad sång i "tiempo libre" d.v.s. utan puls. Det var imponerande att se honom instruera i den exakta längden av en viss stavelse i ett ord, och att höra honom sjunga före i olika tonarter, för var och en väljer ju sin egen. En av våra grupper fick fram på eftermiddagen som höjdpunkt uppleva ett lite mer spontant musicerande som utbröt på en dans/gitarrlektion. Det är i sådana ögonblick som flamencon visar sin kapacitet av rytm, intensitet och social interaktion på ett sätt som vi ser väldigt lite av i vår kultur.

På onsdagskvällen fick vi ännu en stark upplevelse av en annan kultur. I den underbara innergården på ”Casa de la Memoría” lyssnade vi till en konsert med sefardisk musik. Gruppen ”Aljama” bestående av två sångare och tre instrumentalister (stråk och knäppinstrument samt slagverk) framförde ett blandat program med sånger och instrumentalmusik. Detta är musik med rötter i medeltidens judiska kultur i Spanien som gruppen ”Aljama” sedan utvecklat vidare. Särskilt fängslande var några instrumentalstycken där sångerskan även spelade klarinett. Den betagande miljön, värmen och den intima akustiska musiken försatte oss i en lugn behaglig stämning.

Torsdag morgon var sovmorgon. När vi väl började röra oss på hotellet fylldes vi av en behaglig hemkänsla då vi hörde vackra ton slingor från de olika rummen. De 17 medförde sammanlagt 5 gitarrer vilka användes flitigt av hela gruppen. Det var också påfallande ofta vi hörde gitarrmusik från husen i de vindlande gränderna i Santa Cruz - både klassiskt och flamenco.

Klockan 17.00 var det dags för masterclass med Antonio Duro och Gunnar Spjuth. Vi promenerade gemensamt genom de centrala delarna av Sevilla till det mycket vackra ”Conservatorio superiór de música Manuel Castillo”. Byggnaden är ganska ny men byggd i gammal stil. Ljust, skönt med marmorgolv, valvbågar och en stor patio i mitten.

Schemat var planerat så att Antonio Duro undervisade Malmöstudenterna och Gunnar Spjuth instruerade gitarrstuderande från ”Conservatorio supererór”. Antonio Duro inledde med att undervisa i interpretation av ett Tarregastycke. Antonio som är i 35-års åldern är en mycket skicklig gitarrist och pedagog och har i flera år varit verksam som professor vid konservatoriet i Sevilla. Antonio spelar mycket själv under lektionerna och hans noggrannhet och envishet ger studenten tid och ro att under lektionens gång tydligt fördjupa sitt spel. Då Antonio dessutom är utbildad i Alexanderteknik ger han råd och instruktioner i hur man på ett avspänt sätt närmar sig sitt instrument. Särskilt intressant var det att följa hur han visade vänsterarmens position och hur man undviker ett alltför kraftigt tryck mot strängarna med vänsterhandens fingrar. Efter ett tag blev vi alla något dåsiga, lokalerna saknade luftkonditionering och värmen var i det närmaste outhärdlig. Trots det fortsatte den mycket inspirerande masterclassen denna dag fram till kl.21.00 och även under fredagen från 9.00 till 14.00.

På fredag morgon kastades rollerna om och Sevillastudenterna hade masterclass med Gunnar Spjuth som med sedvanlig säkerhet etablerade kontakt, lyssnade och snabbt visade på alternativ i interpretationen. Dagens roligaste kommentar efter att en ung spanjor fyrat av en hyperexpressiv fras i ett Bachpreludium: "It's to spanish for me"! En tänkvärd iakttagelse var att medan Antonio klarade sig fint med våra studenter på sin lite hemmagjorda engelska, fick Gunnar sin goda engelska till trots, ta till tolkningshjälp lite då och då eftersom några av de spanska studenterna bara hade rudimentära språkkunskaper. Efter fredagens masterclass och innan den avslutande gemensamma konserten var det dags för föredrag. Claes presenterade sitt projekt ”Svenska låtar på Spansk flamencogitarr”. Denna unika kulturkombination var en given programpunkt på en utbytesresa till Sevilla. För sådan är också saken att vår studieresa kombinerades med ett ERASMUS projekt med konservatoriet i Sevilla, som för första gången genomför ett sådant utbyte. Claes’ föredrag följdes med stort intresse i synnerhet då han presenterade det hela på spanska!! Här förklarades med hjälp av overhead och klingande exempel att det inte var frågan om någon ”flamencofierad” svensk folkmusik utan ett användande av delar av flamencons speltekniker i framförandet av svensk folkmusik. På ett tydligt och avspänt sätt visade Claes på omstämningar, två- och tresträngstirando, dubbelapoyando. Naturligtvis också rasgueado och golpe och dessutom mikrotonalitet m.m. Det har tagit Claes år av arbete att integrera dessa speltekniker med vår svenska folkmusik och det var med all säkerhet en både överraskande och igenkännande upplevelse för spanjorerna.

Därefter vidtog studentkonserten där alltså både "Sevillanos" och "Malmö -itos" deltog. Det blev en fin uppvisning (se konsertprogram) där man kunde konstatera att det rörde sig om två musikhögskolor med gitarren högt upp på dagordningen. Må det så förbli! På fredagskvällen hade vi beställt biljetter till "Casa Carmen" en sorts blandning mellan konsertsal och nattklubb i omisskännligt spansk stil. Och vi bjöds den äkta varan; gitarristen skicklig och lyhörd, sångerskan bröt stundtals ut i dans, dansösen spektakulär och koncentrerad. Och allt, givetvis, akustiskt framfört. Det sistnämnda intressant inte minst mot bakgrund av notoriskt höga bullernivåer i många spanska sammanhang, och den tolerans mot störningar som vi noterade på konservatoriet: på grund av hettan hölls fönstren öppna och ingen lät sig bekomma när gitarrtonerna blandades med dånet från en repeterande blåsorkester. Vi har fortfarande inte bestämt oss för om det var bra eller dåligt…

Dags för hemresa. Inte riktigt. Lördag förmiddag var ledig tid i Sevilla. De flesta av oss ägnade nog tiden till shopping. Kanske en CD med flamencomusik eller en kakelplatta med en för Sevilla karaktäristisk inskription. Framåt lunchtid bar det dock iväg med tåg åter till Malaga. Väl i Malaga fanns lite tid att ägna åt ett besök på det alldeles nya, fantastiskt vackra ”Museo de Picasso”. Malaga är Picassos födelsestad och här på muséet har man samlat en stor mängd otroliga verk som inte tillhör de allra mest förekommande. Muséet har även en temporär utställning och som alltid förundras man över Picassos fantastiska förmåga att uttrycka sig. De flesta av oss hade nog kunnat tillbringa en mycket längre tid i Spanien än vad som denna gång var möjligt. Eller som en av studenterna uttryckte det: ”Innan vi åkte till Sevilla undrade jag huruvida man skulle kunna upptäcka och känna av den spanska kulturen och musiken när vi skulle vara iväg i fem dagar. Men det hela var så påtagligt att det inte gick att undvika. Staden kändes verkligen indränkt i
flamenco och annan musik, på ett sätt som jag aldrig sett och hört tidigare. Man kan helt enkelt inte bli annat än väldigt sugen på att åka tillbaka till denna inspirerande och behagliga miljö”

Text: Gunnar Spjuth och Claes Ottelid